Idag bröt jag ihop. Till ett hundra procent. 

Det var extremt varmt idag så när jag kom hem efter en runda hos mamma så sprang jag glatt in för att bara lite snabbt byta om till något svalare innan vi skulle åka till återvinningen.

Men ingenting passade. Ingenting.

Jag rensade ut min garderob nu när vi håller på att packa. Så hade redan lämnat bort 2 tredjedelar av min garderob då de aldrig skulle kunna passa mig. 

Jag vet att min kropp har ändrats för alltid, men till vad vet jag inte än för jag måste gå ner ca 10 kilo till och börja forma till kroppen  igen. Men jag vet att bröst,revben och höfter är något som har ändrat läge och är permanent så. Det är ok för mig.

Men det gör att jag har lite kläder kvar. Ännu mer begränsat är det för mig då jag just nu har övervikten som gör att jag inte känner mig vacker. Så jag vill inte ha några kläder som framhäver, men inte heller som "lägger på" extra. Så jag har haft en 5 plagg som jag varvar hela tiden.

Och nu när jag rensade så lät jag ett par sommarkläder vara framme i fall det skulle bli varmt. Så behöll sådant som jag visste skulle passa, så som vida tunna byxor, stora t-shirts och så.

Det var de kläderna jag glatt sprang för att sätta på mig. Men de passade inte. Inga byxor passade, inga tröjor eller klänningar sätt smickrande. 

Så jag började gråta. Och jag kunde inte sluta gråta.

Jag grät när jag desperat försökte hitta NÅGOT som passade mig och som jag ändå kände mig lite fin i. Jag grät när jag tog på kläderna och när jag tog av dom. Jag stod till sist rakt framför klädställningen och tittade å0 kläderna och grät så hysteriskt.

Jag hatade mig själv. Hatade att jag står här 6 månader efter Tinos födelse med övervikt och fruktansvärt otränad kropp. Hatade hur jag kände mig snuvad på min kropp. Hatade att de första 4 månaderna värk som gjorde att jag inte kunde träna har sinkat mig så.. Hatade hur min kropp såg ut, hatade att vara jag.

Och jag grät. Grät för att jag nog aldrig känt mig så ful. Aldrig känt mig så förnedrad. Grät för hur ofin jag faktiskt känner mig i min kropp. Grät för att jag inte ens hade något att ta på mig, att jag inte kunde få dölja min kropp i något som gjorde att jag kände mig fin fram tills dess att jag är nöjd med mig själv igen.

Grät för att jag helt plötsligt hatade att det var så varm, jag som längtat efter vårens värme hatade den nu för att jag verkligen inte hade något med säsongsanpassat att ta på mig.

Grät och grät och grät.

Finaste Robin fanns där. Han tröstade mig, torkade mina tårar gång på gång. Försökte peppa fast det inte gick.

När han faktiskt såg att jag menade allvar, att inget av mina sommarplagg passade så insisterade han på att vi skulle åka till väla för att köpa lite kläder till mig.

Jag ville inte. Tårarna fann och hela ansiktet var svullet. Jag kände mig inte värd att köpa kläder. Och kände inte att vår ekonomi var gjord för det.

Men Robin fortsatte torka mina tårar och envisades med Väla.

Så jag sa okey, vi kanske kunde ha råd med ett par sommarbyxor och kanske en tunika, jag behövde ju verkligen ha något att ta på mig.

Så jag tog på min mina jeans och Robin lånade mig en tunn t-shirt.

Samtidigt skrev jag med mamma, berättade hur läget var, att allt var skit.

Så när vi satt i bilen fick jag en swish, mamma Hade skickat över en peng för att handla kläder till mig själv. Började typ gråta, så jädra kärleksfullt. 

Robin hade bestämt att en summa i vår buffert skulle också gå till kläder till mig.

Kände mig så älskad, för jag tyckte inte jag förtjänade det men det tyckte dom och det gjorde mig varm i hjärtat ♡

Robin fick sedan hjälpa mig hitta kläder som passade i storlek och till min kroppsform. Flera butiker och massa klädprov blev det.

Men modet ökade hela tiden och till sist fick jag där ifrån med ett leende på läpparna ♡ 

Fick tag i flera par tunna supervida sommarbyxor, leggings, t-skirts, tröjor, tunika och bh:ar. Nu har jag en garderob som fungerar även för varmare väder och som både passar min kropp och som jag känner mig fin i.

Det är en underbar känsla ♡

Tack ♡

Tack

♡