Det har varit känslor idag, känslor i alla dess former. Jag vet inte om jag ska vara arg eller ledsen. Så jag är båda. Jag gråter så jag skakar och jag är så arg att jag blir illamående.

 

För idag bröts ett band som jag faktiskt inte trodde skulle brytas igen. Jag trodde jag fått tillbaka min bästa vän för gott. Att vår relation var lika stark, om inte starkare än vad den än gång var.

Jag har varit så lycklig över att dela liv med henne igen, att ha henne tillbaka. Att låta henne vara en del av min sons resa i livet. Att ha fått tillbaka sin bästa vän var något jag inte trodde kunde ske, trodde revan blivit för djup. Men det gick. Jag fick tillbaka henne. Trodde jag.

Idag insåg jag att det inte var sant, att vår vänskap var något tillfälligt. Tills något bättre dök upp..

 

Och det smärtar. Det gör ofantligt ont. I mitt huvud tänker jag direkt på allt som förstörs. På sommarsemestern, på festerna, på Londonresan. På Valentino. På allt. Ingenting kommer bli som planerat, inget kommer bli som vi trodde. Ingenting kommer bli sig likt igen...

 

Jag har gett människan snart 2 år. Gav henne mitt allt. Jag slet på familjen för henne. Jag gav för jag trodde jag var värd att få tillbaka. 

Jag trodde vi alla var hennes val.

 

Men jag har för flera år sedan sagt att mitt liv är för kort för att ha människor i det som tar mer än de ger. Livet är för kort för att omringa sig med dåligheter och sorg. Så jag lovade mig själv att inga sådana människor skulle få vara kvar i mitt liv.

Det har jag hållt. Jag har tyvärr förlorat en del personer som betydde mycket för mig, men istället har jag ett liv med mindra stress och sorg, mindre tjaffs och de som finns i mitt liv vet jag att de finns alltid där för mig precis som jag finns där för dom, Vi betyder lika mycket för varandra. Det är ett liv jag trivs med.

Så jag måste hålla kvar på det löftet jag gav till mig själv.

Därför tar jag ett steg tillbaka, klipper av bandet. För jag orkar inte med den resan igen, orkar inte med att bråka med någon som inte är sig själv, orkar inte med att se någon tyna bort, orkar inte höra falskheter och elakheter, orkar inte behöva förklara mig, orkar inte tvingas tassa på tå, orkar inte, orkar inte, orkar inte. Det tog så många år av mig sist, det tog en del av min själ.

Jag gör det inte igen. Jag ÄR värd bättre!

Så jag klipper bandet. Jag går vidare utan henne. Vi går vidare utan henne.

 

Jag vet att jag får skit för detta inlägget. En del av mig funderade på att inte skriva det, eller bara göra det privat. Men när jag för 3dje gången idag gråtigt så hårt och intensivt att jag fått hostattacker så jag inte fått luft, då insåg jag att jag ska ta mig tusan inte behöva dölja hur sårad jag är. Eller hur ledsen och arg jag är. Jag behöver inte förminska mig själv för att göra andra glada. Jag har inte gjort något fel så jag tänker inte dölja mina känslor.