Här är familjen sjuk. Förkylningen har satt sina klor i oss alla. 

Det är något som är ovanligt här hemma, att jag och Robin är sjuka samtidigt. Men nu har vi ju blivit smittade av Tino så han har väl några superbaciller 😉

Men jobbigt är det iallafall. Att vara sjuk. Att alla är sjuka tillsammans. Och känslan av att svika sig själv.

När jag är sjuk så kan jag inte träna. Dessutom är jag mamma till ett krasslig barn och är även mitt i en flytt med packning och målning. Så när jag har lite energi mitt i förkylningen så måste det gå dit, till bebis och till flytten. Sen försvinner energin igen och förkylningen starkare. Så träning orkas likssom inte också på den lilla tid jag har när jag är sjuk. Träna i sig ska man inte göra vilket jag brukar vara noggrand med, men jag brukar iallafall gå ut och gå.

Men jag orkar inte. 

Så mitt fina rekord på "antal dagar med stegmål" försvann 😥 Och min kost blir åt helvete. Maten blir sporadisk och med det blir det så ofta snabba tomma kolhydrater. Och då jag är trött så söker min kropp socker som den då får genom godis..

Så jag känner att jag sviker kroppen. 

Jag kämpar så för att gå ner i vikt och bygga upp en stark kropp igen. Sen kommer sånt här, drar mig tillbaka och jag blir arg och ledsen över situationen.

Försöker vara snäll mot mig själv. Inser att jag såklart har rätt att vara sjuk. Att en veckas missad träning inte kommer vara hela världen. Men en del av mig blir ändå arg och ledsen. 

Arg på läget, ledsen för situationen. 

Var helt enkelt inte redo psykiskt för att bli sjuk fysiskt, ungefär. Så opeppt. . .

[Gilla gärna inlägget]