Det har gått lite fort den senaste tiden. Jag gjorde i våras en stor ransakan på mig själv och kom fram till att jag vill fördjupa mig och utbilda mig för att kunna arbeta med ordentligt med IT och webbdesign. 

Söker ett par linjer på högskolan som jag tyckte verkade bra men kom inte in. Det visade sig att mina gymnasiebetyg endast gav mig ett medelvärde (och fh-utbildningarna gav knappt något extra) så jag hamnade såklart långt långt ner på reservlistorna. 

Jag började då kolla vad jag kunde göra för att förbättra mig. Träffade en syo och jag började läsa upp matte B (fast det heter matte 2 nu) då jag inte läste det på gymnasiet. Så planen var att lägga ett år på att öka mina chanser, läsa in matten på 10 veckor, sedan ta ett par enstaka lösa kurser, göra högskoleprovet till våren och kanske prova att höja mig i engelskan. På så sätt skulle jag öka upp mitt medelvärde och ha större chans att komma in nästa år.

Hade hunnit gå på en mattelektion och pluggat hemma i 2 dagar när jag plötsligt fick att jag fått reservplats på en av linjerna jag sökt.

Kan säga att jag hamnade i stor chock och viste faktiskt inte vad jag skulle göra. Allt var ju planerat för ett år framåt.. 

Men såklart kunde jag inte missa chansen!

Tackade ja till platsen och började med första kursen för en vecka sedan.

Så nu läser jag på heltid, på distans, utbildningen "utveckling av eTjänster" på högskolan. En utbildning som kommer ta 2 år och då ge mig en högskoleexamen med inriktning mot eTjänster (university diploma in e-service) 

Mina förhoppningar är att klara dessa 2 år och sedan läsa ännu ett år för att uppnå en filosofie kandidatexamen, troligtvis med huvudämne informatik. 

Och det här är för mig superläskigt!

Jag är så glad och förväntansfull men också så rädd för att misslyckas.

För jag har tyvärr aldrig sett mig som "smart". Jag är pedagogisk, fysisk och "flummig", men smart räknat ur skolperspektiv har jag tyvärr aldrig varit.

Jag kan inte fina invecklade ord, jag begriper inte sådant som många anser är "basic" saker. Det håller mig tillbaka och gör att jag missar saker. Men att känna sig dum är inte roligt. Då är det lättare att få ifrån och undvika de ämnena helt enkelt.

Och för mig är det här svårt. Så svårt. Jag tycker det är superintressant och roligt MEN det är invecklat, det är svåra ord, det är svenska blandat med engelska, det är paralleller inrutat i fysik. Och trots att jag bara börjat så har jag redan dragit mig i håret ett par gånger. Känner mig förvirrad halva tiden men andra halvan känner jag mig stärkt i när jag faktiskt till sist förstår något.

Så jag har valt att försöka detta. Jag vill så jag måste våga.

Ja jag är så rädd för att misslyckas. Men jag håller alla tummarna för att jag lyckas. Och jag ger mig själv beröm över att jag iallafall vågar försöka!

Så där har ni det senaste. Hoppas ni hejjar på mig, kan behöva stöd genom resan!

[Gilla gärna inlägget]