I natt somnade jag (Tack och lov) redan 23.30 men vaknade sedan 03.20 och nästa sömntåg kom tyvärr inte förrens 06.45.

Till sist satt jag helt enkelt och drack kaffe och läste nya mamatidningen ♡ rätt mysigt förvisso.

Bebis fick mat där runt 5, inte alls jobbigt då jag var klarvaken. Han somnade sedan om men för min del dröjde det då tills nästan klockan 7. Tack och lov var Valentino snäll sedan och sov till kl 9 så fick ju 2 timmars sömn till.. alltid något. 

Men det är jobbig att inte kunna sova när resten av familjen sover gott. 

Brukar vara bebis som gör en mamma sömnlös men här ligger bebis och sover sött och mamma stirrar upp i taket, ungefär..

Får väl bara hoppas det vänder snart...

Har väl lite med mitt dåliga mående just nu att göra. Ingenting blir direkt bättre, mot mitt mående får jag just nu lugnande som någon form av tillfällig lösning, hjälper till viss del men inte hela väger. Känner mig inte heller nöjd med att behöva trycka i mig benzoprepp när allt jag vill är att få rätt inställning på min stämningsstabiliserande medicin. 

Men för tillfället får jag ingen hjälp, gissa varför? För att psykiatrin är så jädra långsam och avigt inställda på saker de själva inte får bestämma över. 

Så min läkare försöker samarbeta med dom, och jag får vänta. Jag får tackla mitt dåliga mående bäst jag vill. Dessutom med sömnbesvär och huvudvärk. Och studera på heltid och vara mamma på heltid (tills han börjar förskolan)

Känns väldigt logiskt och rimligt att en människa ska klara av det likssom...

[Gilla gärna inlägget och dela med er om ni har egna upplevelser]