Hatar den tomhetskänsla som fyller en när man känner sig utanför. När man jämt försöker streta emot känslan av att känna sig mindre värdefull. Det är jobbig. Idag är en sådan dag då jag inte ens orkar streta emot, orkar inte försöka hänga med på någon desperat hörna.

Det är så jobbigt att känna sig som ett ständigt andra handsval ibland många människor. Som att jag inte är bra nog, eller rolig nog, eller viktig nog.. som att jag inte duger så länge där finns andra.

Som att jag inte kan få vara först någon gång, vara prio, vara den man väljer, vara den som anses stå nära.

I dont know... det är så mycket bubblande i mig idag. Jag gruvar på om vissa saker egentligen behöver läggas på bordet för allmänheten att beskåda eller om allt är bäst om det bara stoppas ner i det dolda igen...

Vad är bäst, för vem blir det bäst?

Det är så enormt mycket känslor som snurrar i mitt huvud och tårarna bränner i ögonvrån. 

Då är jag så enormt tacksam för min lilla älskade familj, min man och min son, där jag alltid kan vara mig själv och för dom ger jag allt och det bästa är att jag vet att det är ömsesidigt.

Här är jag iallafall. 

Den kärleken de ger är mina andetag just nu.