Form & Hälsa högkänslig, ångest

Ett stöd när det rasar

(null)

Jag la upp en bild, med en text, för att par dagar sedan. Saker på jobbet hade varit tunga och till sist knäcktes jag och satt och grät i bilen. Jag kunde inte köra hem från jobbet för jag hade så många tårar som behövde komma ut.
Det som hänt, i sig, är något de flesta inte skulle reflektera över, eller åtminstone inte lagt så stor vikt vid. Men jag är en högkänslig person som känner allt så enormt starkt och läser in var ända liten rörelse. Till sist kändes det som jag höll på att kvävas. Jag försökte göra mig hörd hos mina chefer men på grund av dåliga chefer tidigare i livet så är jag väldigt rädd för att göra mig hörd eller stå upp för mig själv framför just chefer. Jag vill inte verka vara till besvär. Vill inte få suckar.
Då jag vet att jag är överkänslig så försökte jag stå ut, och var arg på mig själv för att jag inte kunde sluta känna så jävla mycket, och sedan blev jag arg över att jag även var så jädra konflikträdd att jag inte ens kunde säga ifrån tydligare, så det verkligen inte gick att missförstå.
Efter jobbdagen så rusade jag från jobbet för jag kände hur tårarna brann (igen, då det hänt några dagar på rad innan) och jag ville inte börja gråta inför folk. Så jag halvsprang till bilen. Jag hinner knappt stänga bildörren innan jag brister ut i gråt.
Och jag grät för hur jobbigt det var att vara på jobbet, jag grät för att jag insåg att normala människor inte skulle gjort så stor sak av allt, jag grät över att jag kände mig värdelös som just kände så mycket. Jag grät för att jag kände mig värdelös, meningslös och onödig.
Jag grät för att jag hatade att vara jag.
Jag valde att lägga ut en bild på mina tårar, för att visa en annan sida av mig. En sida där jag är svag, där jag är liten, där jag inte kan resa mig upp.
Min verklighet syns inte alltid i alla texter och bilder jag lägger upp, men den är ju ändå en del av verkligheten. Så jag postade den på Facebook i min story. Efter en stund ångrade jag mig och funderade på att ta bort den men lät den ändå vara kvar.
Och jag fick som en motgest så enormt mycket kärlek och stöd tillbaka. Jag fick så många meddelande från personer som på något sätt finns i mitt liv. Just då orkade jag inte svara på meddelandena men så enormt mycket de värmde. Vilket stöd jag fick att luta mig på.
Så tack alla ni. Tack alla ni som gav stöd, som gav uppmuntran, som gav värme, som gav tröst. Ni vet nog inte hur mycket era ord hjälpte mig.

Dagen efter sjukskrev jag mig av ångest. Men tog tiden att tillsammans med min man sitta och skriva ett mejl till cheferna för att förklara, säga att jag inte orkade arbeta under de förutsättningarna, men ville arbeta, och förklarade och bad om ursäkt för att jag inte kunde vara riktigt tydlig ansikte mot ansikte. Skickade iväg och hade mer ångest än på länge. Men ett fint mejl plingade till nästan direkt från chefen. Jag fick stöd och förståelse. Jag vågade knappt tro på det. Jag blev omedelbart flyttad från platsen som gav mig sådan panikångest och skulle få arbeta där jag trivdes och kände mig trygg.

Idag åkte jag mer lättad till jobbet igen och mycket riktigt var jag flyttad tillbaka till där jag kände mig trygg och tillfreds. Och arbetsdagen gick fort. Den gick utan varken panik eller ångest.
Jag tror jag fick till det till sist.
Så tack fina Robin som hjälpte mig formulera mig och tack till alla er som gav mig stöd och uppmuntran så jag orkade ta tag i det.
Tack.

(null)

Visa fler inlägg