Så... Jag bjuder här på en bild från dagens besök på gynokologimottagningen i Helsingborg. Alla får snällt gå runt och känna sig vackra i munskydd. Vilka tider det är..

 

Men, jag tänkte att det är på sin plats att faktiskt prata om kvinnoproblem och hur de ofta blir bagatelliserad och åtsidosatta.

Jag fick min mens när jag var 13 år. Efter ett par månader blev min mens regelbunden och med det startade något som varit väldigt jobbigt - nämligen rikliga blödningar och svår mensvärk. Jag minns än idag första gången jag fick mensvärk, som en blixt från en klarblåhimmel högg det till och jag kunde inte stå pga smärtan. Då visste jag inte ens att man kunde få så ont av mens. 

Med åren har dessa problem alltid funnits där och det har alltid begränsat mig. Har jag tur så är min mensvärk så lätt att jag klarar av att vara uppe och fungera relativt normalt med smärtstillande var fjärde timme under de värsta dagarna. Har jag en riktigt svår mensperiod så ligger jag i sängen oförmögen att röra mig och det krävs smärtstillande, tensapparat och varma handdukar för att jag ens ska kunna komma upp. Många kvinnor är av naturen tröttare runt mens just för att vi blöder. För mig betyder det att jag är väldigt trött och kan vissa dagar inte ens fungera under mensen, för jag blöder ibland så mycket att jag inte kan sova, jag läcker igenom med några timmars mellanrum när jag har otur. Ja - detta med dubbelt skydd. 

 

Jag har försökt prata med olika läkare och utbildade människor genom åren, för att få hjälp, mest med mensvärken då den kan vara så enormt svår. Men jag har alltid fått höra samma sak : En del människor får mer mensbesvär än andra, du är en av dom som har det tuffare.

Detta är alltså vad läkare, undersköterskor, sjuksköterskor etc har gett mig som hjälp i snart 20 år, de tröstande orden "En del får mer besvär än andra". Det har aldrig visats något intresse i att undersöka om det kan finnas en underliggande anledning till de kraftiga blödningarna eller mensvärken. Det har aldrig varit relevant att försöka hjälpa mig med något för att hantera min mensvärk, det har aldrig varit på tal att försöka hitta ett sätt att hålla koll på mitt järnvärde i förhållande till min mens. När jag försökt starta en diskussion med någon läkare så har samtalet alltid snabbt viftats bort och jag har aldrig fått känna att jag blev tagen på allvar.

Trots att jag även med jämna mellanrum alltid har behövt söka läkare för mina låga järnvärden och få hjälp att få upp det igen. Detta är normalt för kvinnor i fertil ålder, i know. Men jag kan nästan aldrig hålla mig på en normal nivå vilket i sig gör mig ännu tröttare.

 

Att alltid bli bortviftad när man kommer med något som smärtar en är sårande. Man är utsatt och behöver hjälp. Behöver bli hörd. Behöver någon som är villig att sträcka ut en hand och hjälpa dig framåt. Jag har blivit ledsen många gånger av att mina mensproblem alltid ignoreras. Jag har helt enkelt bara försökt att lära mig leva med det. Efter jag fick Valentino så blev dock min mens mer riktig och min mensvärk ännu värre. Men då fick jag av en barnmorska höra att "Ja en del får mer mensbesvär efter att ha fått barn, det är bara så det är..". Nästan lika värmande och stöttande.

Men, jag har försökt att sluta kämpa för att få hjälp, bara försökt att hitta egna sätt att stå ut. Det går, för att jag har världens bästa make som hjälper mig till 100 procent med att hantera min mens. Han stöttar och tar hand om mig. Han tar hand om saker runt om i fall det är ett skov som gör så ont att jag inte kan röra mig alls. Utan han hade jag gått under.

 

För en tid sedan fick jag åter igen låga järnvärden, även låga depoer. Jag fick en ny läkare. Hon var den första som faktiskt lyfta frågan om hur min mens är. Av henne fick jag höra att man inte ska behöva ha så kraftiga blödningar, att det inte är hållbart. Hon var den FÖRSTA att ge mig blödningsstillande medicin för mig att ta vid mens. Hon ville hjälpa mig. Medicinen tar jag slaviskt när det är dags, och det hjälper. Absolut! Men trots medicinen så blöder jag fortfarande väldigt mycket och blöder oftast igenom dubbla skydd på nätterna efter några timmar. Men ändå en förbättring. Hon var även den första som ställde sig frågan om "varför" jag har dessa mensbesvär. Hon satte mig på en runda järndropp och en plan om att skicka en remiss till gynokologimottagningen för en utredning och möjlighet att få bättre hjälp. Två runder järndropp senare så hade jag äntligen tillbaka energi (äntligen utan enorma magbesvär då jag inte klarar av järntabletter men aldrig tidigare fått lov att ta det via dropp) vilket var skönt! Jag kände lite hopp. Tyvärr slutade den läkaren sedan och med det tappade jag modet. Jag fick en ny läkare som åter igenom nonchalerade mina besvär men skickade trots allt iväg en remiss till gyn då min tidigare läkare hade önskat detta. 

3 månader senare fick jag en remiss till gyn. Jag funderade på om jag ens skulle gå. Jag orkade inte höra " en del får mer besvär än andra"  ännu en gång. Men efter lite genomtänkande så kände jag att det trots allt är där jag ska för att få hjälp. Att de är de som faktiskt vet exakt hur saker kan vara.

Så jag körde dit. Jag kunde lika bra stannat hemma.

 

Läkaren/Gyn var trevlig, det var absolut inte det. Men inte heller han var intresserad. Ultraljudet visade inget fel, vilket givetvis är bra. Han sa sedan att det såklart finns en fråga om endometrios som han varken kunde neka eller bekräfta. En hormonspiral är alternativet fick jag höra, såklart efter jag är klar med barnafödandet, som han sa. Sedan var det klart. Han var inte intresserad av att höra HUR mycket värk jag har eller HUR mycket jag blöder. Vi pratade inte om min förlamande värk, att jag har ont före mens, under mens, efter mens och före och under ägglossning = halva månaden! Vi pratade inte om att värken gör så ont i bland att jag bara gråter, och då har jag överlag väldigt hög smärttröskel. Jag har för fasiken fött barn vaginalt - Om jag säger att mensvärken gör ont - då gör den fan ont! Men vi skulle inte prata om något mer ingåend. Inte göra mer undersökningar, inte göra något fler test. Vi skulle inte heller gå igenom om det finns någon annan form av smärtlindring som jag kan ta. Inget om att hålla koll på järnvärdena så de inte behöver gå ner i botten innan jag ska få upp värdet igen. I.n.g.e.n.t.i.n.g

Besöket var klart. Jag fick höra igen att en del har mer besvär än andra, fortsätt ta blödningsstillande och ipren och panodil. 

 

Och varför är det då så här? Jo dels för att en del människor inte kan förstå att mitt mycket är skillnad på ditt mycket, min mens är skillnad på din mens. Och för att jag är en av de som kallas "duktig patient". För att få hjälp så behöver du i många fall synas och höras så mycket du kan. Då menar jag att verkligen skrika av smärta och gråta av förtvivlan. Men jag kan inte det. Jag och många många andra, klarar inte av det. Vi lider i det tysta. När jag säger "aj" vid nålstick så kan det göra lika ont, eller till och med ondare på mig än på den person som börjar gråta hysteriskt och skrika hur ont det gör. För att vi är olika personer och vi hanterar situvationer olika. Jag har rätt till att bli tagen på samma allvar som den som skriker. Min röst hörs exakt lika bra, det är bara det att jag står och väntar på min tur, medan en annan kanske springer efter och drar i rockarna för att få hjälp. Jag är en "duktig patient", gör det jag blir tillsagd, svarar på frågor som ställs, är lugn och sansad. Det låter bra att vara just en duktig patient men det är faktiskt tvärt om. Vi blir nästan aldrig tagna på allvar, om det inte är så att vi hittar läkare som faktiskt väljer att lyssna just för att det är vår tur att tala. 

 

Jag är en duktig patient, som anser att det är så alla ska vara när det kommer till sjukvården. Men jag gråter inte hysteriskt och skriker inte ut min smärta, så därför kan ju inte jag har så ont.

 

Och jag blir förbannad över att jag som kvinna inte ska kunna få hjälp. Att bara få höra att det är så livet är, att jag får leva med min smärta och blödningar. Att jag tyvärr fått en nitlott men att det är ju bara så det är. Jag blir förbannad över att jag är den som efter ett besök hos gyn som ska hjälpa mig, sitter i bilen och gråter. Gråter av hopplöshet. Jag ångrar att jag åter igen försökte få hjälp, för att hoppet som tänds gör att mörkret känns ännu mörkare när ljuset väl släcks igen. Men jag blir också samtidigt jävligt förbannad, över att jag ens ska känna så. Det är inte mitt fel att det är så här, det är inte mitt fel och det ska inte vara jag som sitter och gråter för att jag känner att ingen tar mig på allvar.

 

 

Blev ett väldigt långt inlägg, ibland är det bara mycket ord som behöver komma ut. I morgon är en ny dag och med nya utmaningar. Det får bli punkt här, för det är dags att gå vidare. Imorgon är en annan dag.