Jag vet att jag är väldigt tyst runt om, både här inne och i mina sociala medier. Anledningen till det är att det är så mycket tungt nu. Jag mår dåligt. Jag är nere i svackor jag inte kan hantera. Jag faller om och om igen. 

Och det är mycket där som jag faktiskt inte vill dela med mig av till alla där ute, det finns vissa som inte förtjänar att av ren nyfikenhet ha insikt i mitt djupaste. Men också så finner jag det otroligt tjatigt att bara babbla på inlägg efter inlägg om hur nattsvart och tungt allt är, det är inte sådant jag vill varken bevara eller ge ännu mer fokus.

Men det är mycket nu. Min depression är mer rotad än vad den varit på länge, den konstateras av vården men det enda som händer där är att jag får ny eller mer medicin.

Jag är också snart nere på kraftig anemi igen (vilket är en bidragande faktor till att min ångest ökat) och jag har gått på mängder av olika hemska undersökningar, hit och dit, fram och tillbaka. Än så länge har de trots allt inte hittat vart felet är, varför jag får så svår anemi. Jag antar att det ska letas mer, men utöver det så händer det inte mycket där just nu heller, alla konstaterar att anemin ökar men mer än så händer inte där heller just nu utan det avvaktas alltid nästa prov, nästa läkare, och under tiden får jag gå med min anemi och må kasst.

Sen utöver det har jag fått en förkylning som inte på något sätt förbättrar allmäntillståndet om man säger så.

Och mitt i all den här bedrövelsen som jag just nu befinner mig i så har det varit så mycket som måste göras. Jag var tvungen att packa ner allt från huset då vi skulle flytta, men jag blev bara överväldigad hela tiden och satt bara och grät i trappan utan någon förmåga att ta tag i varken mig själv eller något annat. Min underbara mamma steg då in och räddade mig. Hon kom dit, från tidig morgon, och stannade hela dagar, för att hjälpa mig. Och tack vare henne blev allt gjort. Det blev packat. Det blev städat. Jag var så evigt tacksam.

När flytten var gjort uppstod ett stort kaos i nya lägenheten, och med Robin som jobbade och jag som befann mig med enbart mig själv och mina tankar och ångest så blev jag lika överväldigad och förtvivlad och trots att jag verkligen försökte, så slutade det bara likadant. Min underbara fina mamma kom till min räddning igen. Tillsammans med min fina moster Pia ❤️ De kom hit och hjälpte mig få mer ordning på kaoset, fick bort allt onödigt, fick upppackat saker, fick en struktur till något som kunde likna ett hem. Och jag var så evigt tacksam för de båda.

För att de gav mig en hjälp jag inte ens kunde sätta fingret på vad det var jag behövde, som tog av sin tid för att finnas där för mig. För att hjälpa mig, för att ge mig någon form av sinnes ro. ❤️🙏

Jag kan inte förklara nog hur tacksam jag känner mig mot dom ❤️

Än är lägenheten inte klar, men jag blir inte överväldigad av allt, jag ser slutet på det och jag orkar ta lite varje dag och jag känner hur ett hem verkligen börjar bildas för vår familj ❤️ 

Jag har mycket ångest, och väldigt lite energi. Det gjorde att jag inte orkade med något stort födelsedagsfirande men jag hade en mysig födelsedag som innehöll mycket kärlek, presenter och fika med familjen. Lugnt och kravlöst, vilket var behovet just nu.

Och jag känner fortfarande att saker är nattsvarta, jag har mycket ångest och jag gråter mycket. Jag mår dåligt både i kroppen och i sinnet, båda triggar varandra och sätter mig i ett ekorrehjul. Det är tungt. Det är mycket framåt som känns oroande och stressande. Jag har mycket tankar som jag inte kan kontrollera. Jag har svårt att klara av vardagens sysslor, att lämna pojkarna på förskolan resulterar ofta i timmalånga förseningar orsakade av mig, eller att vi alla stannar hemma för att jag inte ens orkar ta mig ut. Jag drar mig för att göra saker, saker som varit roliga är nu stressiga, saker som förut var jobbiga att göra är nu helt omöjliga att ens försöka. Utan stödet jag har runt om mig så skulle jag stanna i sängen varje dag.

Men någonstans så känner jag ännu en längtan till julen. Jag trodde faktiskt inte ens jag skulle vara intresserad av den i år pga hur jag mår. Men jag känner det. Jag märker hur sinnet blir lite ljusare när jag hör julmusiken på radion. Hur jag känner mer glädje än ångest när jag tänker på julgranar, julljus, snö & julfilmer. Så jag tror att julen är precis det jag behöver nu, att julen kommer kunna ge mig ett andrum, att jag kanske kan få lite ro. ❤️🎄 

Så kom julen, bara kom. Jag behöver dig och längtar efter dig, mer nu än någonsin. Låt mig få en period där jag kan andas lättare, sova bättre, känna mer glädje än sorg. Där oroatankarna inte kan få ta över mitt sinne och ångesten inte kan riva inuti min kropp. Kom julen, jag behöver dig.