Allmänt London, resa, sua, ultraljud, ångest

När ingenting blir som man tänkt sig.

Jag vet, det har varit radiotystnad här. Och det har varit lite nedstämda meddelanden i sociala medier. Men saker har varit svåra med en massa tråkiga nyheter som krossat mig totalt. 
Måndagen var tänkt att vara en fantastisk dag med rutinultraljud, handling inför resan, packande och fixande. Tisdag tidig morgon skulle vi ta planet till London.
En resa som vi planerat för i evigheter. Och som vi längtat efter.
Efter att covid-läget utvecklades så bra under sommaren och hösten så kändes det säkert och väldigt troligt att det skulle bli av.
Jag valde att hålla Valentino hella från förskolan för att inte riskera att han drog med någon förkylning, och jag undvek alla julmarkander och dylikt, allt för att inte riskera att bli sjuk inför resan.
Sedan på söndagen kom det nyheter om en ny mutation som tycks sätta stor skräck. Och restriktionerna var hotade.
På måndag blev det bestämt i UK att alla inresande måste ta ett PCR-test och sitta i självisolering tills man fått ett negativtsvar. Detta skulle i praktiken kunna innebära att vi hade behövt sitta fast på hotellet och vänta på ett testresultat som skulle kunna dröja flera flera dagar.... Kanske hela resan.
Vi ringde runt, vi sökte, vi googla, mejlade.. Vi gjorde allt för att se om det fanns något sätt att göra resan möjlig.
Men efter mycket om igen så tog vi alla beslutet att ställa in resan. Det kändes för osäkert. Och trots att det var rätt beslut att ta, så var det otroligt svårt.
Jag grät hela måndags eftermiddagen och kvällen. Jag grät en stor del av tisdagen. 
Det kändes så enormt orättvist. Och jag är fortfarande enormt ledesen. Jag hade så sätt fram emot att få se Londons alla julbelysningar, gå på julmarknader och köpt julgransdekorationer. Gå på Primarket och Harrods för att köpa både gravidkläder, bebiskläder och en massa julklappar, ni vet, en massa julklappar som inte går att hitta i Sverige. 
Vi hade biljetter till att åka till ett juldekorerat Highclere Castle, som är där de spelar in downton Abbey, jag och mamma har varit så spända på att få se det, och att få se det i sin julglans kändes som toppen av julkänsla!
Och jag skulle få se min älskade Hamilton, musikalen som jag trodde att jag aldrig skulle få se. Jag och Leah hade fantastiska platser, och jag såg så fram emot att få sitta och uppleva musikalen i verkligheten. 
Det var saker som jag drömt om, och sett fram emot så mycket. Och det var så nära. Så enormt nära.
Hade vi planerat resan till bara några dagar innan, så hade den blivit av. Det är retligt. Det är smärtsamt. Det är sorgsligt. Det gör ont i själen.
Nej det är inte "bara" en resa. Det är längtan, minnen, upplevelser, drömmar, känslor. Och jag tänker inte be om ursäkt över att jag blir så ledsen av att det inte blev av. För det gör ont.
 
Sedan hade vi även det inbokade rutinultraljudet för att se bebisen. Vi fick veta att det liggen en liten lillebror i magen. Och även det är en nyhet att smälta. Ja vi är jättelyckliga över lillebror, och kan kanppt vänta på att få träffa honom. Men vi båda kände att det var en flicka, och vi har båda en dröm om att få en liten flicka, så det blev en stor nyhet att ta in att vi skulle få ännu en liten kille. Fortfarande jätteefterlängtad, men det var ändå en nyhet jag behövde processa.
Och allt såg bra ut, förutom att barnmorskan kunde inte se två artärer i navelsträngen som det ska vara, utan enbart en.
Hon försökte förklara att allt annat såg bra ut, men då det kan finnas en risk att det är något avvikande på hjärta eller foster så ska en läkare också kolla.
Så vi gick där ifrån utan någon "ok-stämpel" som man vill ha. Vi försökte vara positiva. Men när man ändå vet att något kan vara fel, så slutar man ändå inte oroa sig. Så det var tungt.
 
 
Det enda som var bra med att Londonresan blev inställd var att vi kunde få läkartid redan ett par dagar senare. Så igår var vi där igen. Vi fick träffa en fantastisk läkare som tog sig tid att förklara, rita upp och avdramatisera.
Han undersökte med ultraljud supernoga, och lät oss se bebis med 3D. Mycket riktigt fattas där en artär i navelstängen. Något som kallas Single Umbilical Artery (Sua). Det fanns däremot inget fel på vare sig hjärta, andra organ eller bebis i övrigt. Allting såg jättefint ut och då vårt KUB var perfekt, så gav läkaren oss de lugnande nyheterna att han var inte de minsta oroad utan att detta handlar om vad de kallar "Single Umbilical Artery som isolerat fynd". En del har helt enkelt bara en ven och en artär i navelsträngen och att det är ingenting som påverkar bebisen tillvaro <3
Det kändes så enormt skönt att höra. Så vi gick där ifrån så lättade och kunde nu se framåt igen i gravidteten. Allt var precis normalt. Det ända är att vi får ett till ultraljud i v 32 för att se så bebisen håller sin storlek som han ska. Jag kan inte förklara med ord hur glada vi var när vi gick där ifrån!
 
Firade med att köpa bebisen första egna outfit. Med små dinosairer på. 
Så det har varit några väldigt tuffa dagar med enormt mycket känslor. Men en del saker har iallafall blivit bättre. Och annars tar vi det dag för dag. Försöker hitta andra sätt att göra den här julen lite speciell nu när London inte blev av. Försöker slappna av och bara andas.
Ta en dag i taget. Det blir lättare. Det blir bättre.
Vi har iallafall en frisk lillebror att se fram emot <3
#1 - - Mamma :

Jag är också så ledsen att vår Londonresa blev inställdmen nu ser vi framåt London i sommarskrud istället😀 Är så glad att allt är bra med bäbisen.

Svar: ❤️❤️❤️
Sandra Kaun

#2 - - Bodil:

Tråkigt med resan. Men underbart att lill killen mådde bra.

Svar: ❤️❤️❤️
Sandra Kaun