Att vara rädd
Idag gjordes andra steget i rotfyllningen och nu är äntligen den tanden färdig! Mitt i sittningen, jag har halva munnen bedövad, en gummiduk som täcker en stor del av ansiktet, så säger min tandläkare "att hon knappt kan tro att jag har tandläkarskräck". Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra med den meningen. Jag önskade att jag kunnat säga att tandläkarbesöket har kostat mig två nättes dålig sömn (ångest inför), lugnande medicin innan jag går in, och sedan sysslar jag helt och hållet med att försöka fokusera på andningen. Medans tandläkaren gör sitt jobb (där hon för min skull måste säga vad hon gör, annars fixar jag inte det) så ligger jag och andas i en oval, försöker avspänna min kropp som hela tiden i rädsla vill spänna sig. Jag får aktivt slappna av i fötterna så tårna slutar spreta ut, jag får sänka ryggen som hela tiden sakta drar sig uppåt när min andning gör över i en ytlig bröstandning, ner med ryggen-andas med magen. Jag får röra fingrarna så jag får bort naglarna som annars trycker in i handen utan att jag är medveten om att det skapar märken. Jag ligger hela tiden och försöker slappna av, andas, lyssna, bara vara.
Efter ett tandläkarbesök har jag sedan så ont i hela min kropp trots all min ansträngning i att slappna av, jag kan knappt resa mig ibland. Mentalt är jag så slut att jag somnar så fort jag får kommit hem. Ibland kommer nu energi tillbaka efter några timmar, i bland kommer den inte igen förrens nästa dag.
Så det är så det går till för mig. Det är så mycket ångest jag måste gå igenom, och utan en tandläkare/sköterska jag känner mig trygg med så går jag inte. Så allt det här - all ångest, sömnlöshet, lugnande, spänningarna, stressen, rädslan, andningsfokus - det här är det som hjälper - när jag har någon jag är trygg med. Så ja , det kanske ser ut som jag är lugn, att jag nog inte är så rädd som jag säger. För att allt det jag förklarar nu - det kan inte du se...
Allt det här kunde jag ju inte säga, med bedövning och gummiduk samtidigt som det borras på min tand. Men jag tänkte på det. Och reflekterade över att det är ännu ett resultat över baksidan man har när man lider av att man är en "duktig patient"... Att jag säger att jag är extremt rädd, ska räcka. Jag ska inte behöva skrika, gråta och försöka springa iväg...
Nu är min tandläkare bra och jag tror inte hon tänkte så, hon är faktiskt en av de få som sett när jag inte kunde hålla emot ångesten under ett tandläkarbesök utan vi var tvungna att pausa lite för jag började gråta. Så hon ville nog mest vara uppmuntrande. Men jag vet att det ligger en sanning i det, och jag har tyvärr mött allt för många läkare som vägrat att lyssna på orden utan bara sett till utloppen.
Men men - min tand är rotfylld nu! Hurra för mig. Nu väntar vi bara på att se om en annan tand kommer kunna läka sig själv (får vi veta i september) och så måste jag tyvärr tillbaka en gång till nu inom en snar framtid för att kolla ena tanden de lagade tidigare som ger ilningar... men en sak i taget! Jag har överlevt min första rotfyllning!