Tog idag av förbandet över snittet. Stripsen sitter dock fortfarande extremt bra så låter de sitta tills de låssar mer av sig själv. Jag bryr mig faktiskt inte alls om hur snittet skulle se ut, lika lite som jag oroat mig för bristningar på magen/lår. De typen är ärr på min kropp stör inte mig. För det är bara märken efter något jag gått igenom. Bristningarna har jag för att jag haft turen att få bära två barn i min mage. Och snittet har jag för jag födde min yngsta son med kejsarsnitt. Det kommer jag bära med stolthet. 

Men givet är ändå såklart att man är nyfiken. Så lite spännande var det att äntligen ta av omplåstringen och lite nervöst är det för hur det ska kännas att vara utan det extra skyddet nu, det har ju verkat nästan som en kudde över snittet. Håll tummarna att det kommer kännas bra.

Det är en och en halv vecka sedan jag födde Mattheo. Tiden går så enormt fort. 

Men jag ser tillbaka på den förlossningen med glädje. Det insåg jag när BVC var här på hembesök för några dagar sedan och sköterskan frågade varje det var ett planerat kejsarsnitt och jag förklarade och sedan la till att det var den bästa förlossningen jag hade kunnat få, att det kändes fantastiskt nu efteråt, att den upplevelsen var precis vad jag drömt om. Och jag låg när jag sa det. För jag insåg hur otroligt sant det var.

Förlossningen var fantastisk, och fysiskt har jag hittills haft en bra och snabb återhämtning. Och psykiskt är jag stark, säker och stolt. Inte alls som förra förlossningen, där jag mådde psykiskt dåligt och hade fysiskt ont väldigt lång tid efter. 

Så jag känner sån tacksamhet över att vi fick till vårt efterlängtade kejsarsnitt.

Idag är det en och en halv vecka sedan kejsarsnittet. En och en halv vecka sedan förlossningen. Såret läker bra, jag är förvånansvärt rörlig (lyfter dock inget tungt såklart) och klarar mig bra utan smärtstillande. Mjölkstasen har varit det värsta men det är mycket bättre nu, även om brösten ännu inte fattat att någon mjölkproduktion inte är önskvärd utan de fortsätter kämpa på med att producera vilket skapar vågor av smärta i brösten som kommer då och då, tack och lov väldigt kortvariga vågor som försvinner inom en minut. 

Har en del "babyblues" med perioder som ger mig nedstämdhet med oförklarliga tårar, dock inte något som inte går att hantera. Dagarna bjuder på så mycket sol att jag fylla av massa energi och jag känner mig så lycklig, så de stunder av nedstämdhet inte ens väger tungt utan de får bara komma när de kommer, mina killar här hemma är bäst på att trösta mig när det händer ❤️

Kroppen är inte på något sätt återhämtad i storlek eller form, men det ska inte stressas. Denna gången gick jag upp totalt 14 kilo. Tror inte jag gått ner mer än några kilo tyvärr, för dagarna efter kejsarsnittet så började jag samla på mig en massa käcka vätska (igen) så jag går nu runt och är svullen, framförallt i fötter och händer. Vätskan i sig är jobbig att ha så den försöker jag få bukt med här hemma, men det är svårt att bli av med vätskan "naturligt" om man frågar efter min åsikt. Men gör mitt bästa så får vi se om det går. Annars kanske jag får försöka med medicin för att driva bort vätskan om det inte hjälper. Magen min är fortfarande stor, jag är inte en av de kvinnor som går från höggravid till smal och slank på en vecka, var inte det med förra graviditeten så trodde knappast jag skulle vara det nu heller. Men man får se det positivt, innan hade jag en jätte mage, nu ser jag ju bara ut att vara i typ femte/sjätte månaden, så det är ju en klar minskning! 😆 😂 man måste låta kroppen ta sin tid. Vi sysslar med läkning här. Och samtidigt lär känna en ny familjemedlem och skapar nya rutiner. Resten kan vänta! 

Nu ska jag klä på pojkarna som fortfarande myser i sina pyjamaser och sedan blir det en runda till mamma för lite Htg och kanske lite lek ute i solen ❤️

Hoppas ni alla där ute har en underbar lördag!