Igår vaknade jag upp med stora ömma bröst. Under loppet av några timmar blev de vara större oxh hårdare och smärtan blev fruktansvärd. Jag grät. Förvisso är makan extra känslig så här efter förlossning men jag har en hög smärttröskel, så när jag faktiskt gråter för en smärta, då är den stor.

Började googla runt, rådfråga andra, vi ringde BB. Testade en massa olika saker. Inget hjälpte.

Gissningen är att jag drabbats av mjölkstas. Något som drabbar var tredje kvinna som får barn, varse sig man ammar eller inte.

Kändes ju jädrigt rättvist….

På kvällen gjorde det så ont att det triggade igång en ångest och jag grät nog över en timme av smärta och panik. Inget med kejsarsnittet har gjort så ont. Inget under graviditeten. Inget efter förlossningen vare sig med såret, eftervärkar eller annat skit har gjort så ont. Men nu - brösten. Det var hemskt.

Valentino höll sin lillebror för första gången. Det enda jag kände var hur ont brösten gjorde. En sådan stor milstolpe, min förstfödda höll sin lillebror för första gången, och jag tittade knappt på hans håll. Tog inget kort. Ingenting. För jag var så upptagen med att gråta. Tårarna rann för att det gjorde så ont.

Det minnet har hemsökt mig hela dagen. Att jag "missade" den milstolpen. Att jag inte brydde mig. Att jag var så fast i mig själv. Hatar det. Avskyr det. Det hemsöker mig.

Tog till sist massa lugnade och sömntabletter för att få sova. Vaknar dock en gång under natten av att lillebrors andningslarm går. I panik reser jag mig allt för snabbt upp och känner en stark skarp smärta i såret, insåg att jag agerat helt tvärt emot allt gällande vad man ska göra som nyopererad. 

Mattheo mådde dock bra och jag återvände till sömnen igen.

Idag vaknade jag upp utan direkt större förbättring. Till min panik. Valentino ville ha uppmärksamhet jag inte kunde ge, jag kunde inte ens krama honom när han kom och bad om att få gosa, för brösten gjorde så ont. Jag kunde inte heller lyfta eller hålla Mattheo av samma anledning. Kände mig som värdes sämsta mamma. För ett par jävla bröst i mjölkstans! Ingen bukopation i världen kunde stoppa mig så som ett par dumma bröst som skapar smärta som inte ens behövs då ingen mjölk är önskad!

Började sedan känna mig febrig och lite allmänt krasslig. 

Mamma var snäll och erbjöd sig att ta Valentino lite på eftermiddagen vilket var så underbar då han så gärna ville åka dit men jag bara kunde inte. Så Valentino fick lekt hos mormor hela eftermiddagen och Mattheo hängde med Robin utomhus i härliga vårsolen. Han trivdes till hundra procent i vagnen, lyssnade på allt fågelkvitter.

Så hade jag ro nog att kunna vila. Jag sov en del, vilade sedan bara framför tvn.

Välbehövligt.

Nu är det kväll, på dag två med mjölkstas. Brösten är lite mindre, lite mjukare. Smärtan är lite bättre. Igår var smärtan på en konstant 10, nu är det nere på en 7a, ibland till och med nere på en 6a. Så det går på rätt håll. 

Ska försöka sova nu och håller alla tummarna för att morgondagen är dagen då brösten är tillbaka till det normala och att den enda smärtan som finns kvar är efter kejsarsnittet, för den har jag mentalt redan ställt in mig på att dras med ett tag. Och den smärtan är mer logisk och förståbar, och framför allt, den är hanterbar!