Så onsdagen kom till sist! Vräkningsdagen!

Vi var på plats 7.30 och fick veta att vi hade nummer tre på tur. Förväntansfulla inleddes en låååång väntan på vår tur.

Efter någon timmes väntan fick vi vårt rum. Sedan fick vi vänta någon timme där innan vi fick förbereda oss för operationen, sedan fick vi vänta där någon timme etc. Mycket väntan. Men förväntningarna höll en på hugget, så kunde inte sova något, hur trött jag än var…

Till sist var det vår tur att rullas in i operationssalen och oj det var verkligen en upplevelse. När dörren öppnades var salen så gott som tom förutom två som hälsade oss välkomna. Sedan fick jag ta plats på britsen. Sedan var det som när ett kringresande tivoli kommer till en marknad och ska slå upp tivolit. Från ingenstans så är det fullt av folk som monterar och installerar, det pratas, det skrattas, det är liv. Plötsligt är där ett helt team som är redo, jag har fått spiralen och ligger bedövat fastspänd på en brist med skynke som hindrar min syn. Det bara hände likssom. (Eller ja, själva spinalsättandes var något som kändes, om man säger så… Ajaj!) 

Alla var så på hugget, rutinerade, men också glada och lättsamma.

Det kändes tryggt och lugnt.

Sedan startade de snittet och 13.17 var han ute. 

Barnmorskan visade honom för oss så fort avnavlingen var klar, visade att det var en liten pojke. Sedan gick hon iväg med bebis för att torka av och dylikt, Robin följde med och jag låg kvar och skulle börja bli sydd. 

Efter kanske fem minuter kommer Robin tillbaka med Mattheo. Jag orkade inte hålla då jag var lite skakig och kände mig för låst (då man faktiskt är fastspänd) så Robin höll i bebis och satte sig tätt in till mig. Så hade vi lite bebismys medans de arbetade på andra sidan duken (så sjukt bisarrt egentligen)

Barnmorskan var snäll och tog lite bilder för att föreviga stunden ❤️

Efter en kvart ungefär var det dags för hela "förlossningsteamet" att lämna salen, och med det lämnade även Robin och Mattheo salen. Jag blev sydd ytterligare lite, allt som allt tog det ca 45 minuter att sys ihop igen. Sa hejdå till dom, de gick tillbaka till vårt rum på BB medans jag låg och slappnade av medans de sydde ihop mig. Kändes som en fridsam stund där alla spänningar släppt, så här hade jag kunnat somna för jag kände mig så avslappnad. Efter de lappat ihop mig så tackade jag för mig (var verkligen så tacksam för ett kanonteam!) så åkte jag till uppvaket där jag skulle vara tills bedövningen släppt.

Att bli förflyttad till en säng när man är halvförlamad var så märkligt. Snacka om konstig känsla när någon annan ska göra såDana saker som att förflytta en och sätta på en ett par trosor. Inte varje dag man upplever den känslan, kan man säga 😂!

Jag kunde inte ta tillfället i akt att sova på uppvaket som jag trodde. Dels så springer det så mycket personal som ska kolla till en själv och alla andra som ligger på uppvaket, så man hinner likssom inte komma ner i sömn innan man väcks. Men sedan hade även min nästäppa kickat igång så jag kunde typ inte andas med näsan alls, vilket är så fruktansvärt hemskt för mig. 

Men Robin lyckades få ner min mobil till mig via barnmorskan, halleluja så underbart! Kunde nu kommunicera med Robin som hade en massa egen bebismystid ❤️

Han höll mig uppdaterad och skickade en massa bilder, medans jag fokuserade på att börja röra tårna. Efter ett par timmar hade äntligen bedövningen släppt och jag bedömdes vara redo för att åka till BB, vilket var så underbart att höra. Tyvärr var det kaos på förlossningen just då så ingen barnmorska kunde komma och hämta mig på ytterligare en och en halv timme. Så fick snällt ligga och vänta.

Men sedan fick jag äntligen rullas till min familj! Fick äntligen hålla Mattheo, vilket blev så mysigt! 

Kan inte säga att timmarna på uppvaket själv var jobbigt. Dels viste jag om att det skulle vara så, men dessutom så tror jag att det var något superspeciellt för Robin som fick en egen unik första tid med lillebror. Men jag längtade massor till när det var min tur att få gosa!

Och sedan fick jag äntligen mat! Klockan var runt 18.00 så det var typ 18 timmars fasta för mig så jag var sååååå hungrig! Robin hade inte heller ätit men mat ingår inte för partner här så han hade mest väntat på att jag skulle komma upp så han kunde springa iväg och köpa mat till sig själv (hade bara godis i bb-väskan)

Nya personalen på BB fortsatte vara underbara och inte en ända ifrågasatte mitt val att inte amma. Snacka om skillnad från förra förlossningen där amningen var det enda som de brydde sig om (på allvar)

Jag berättade bara att jag tänkte ge råmjölken med sedan ville vi ge ersättning. De hoppade direkt på det och kom med flaska så fort vi ringde. Så hjälpsamma och helt utan några dömande åsikter eller tyck och tänk. Har verkligen varit en lättnad! Trodde inte vi skulle få uppleva så bra bemötande på amningsfrågan. Eller vårt val att ge napp ❤️

Och Mattheo har tagit flaskan bra. Verkar inte vara några problem alls utan visar tecken att han vill äta ungefär var tredje timme och äter oftast upp sin flaska han får då. Så underbart härligt flyt!

Och jag för min del mår under omständigheterna bra. Jag har fått bra smärtstillande hela tiden och Robin är superbra stöd och tar alla lyft. 

Snittet gör såklart ont, men jag har kunnat vara uppe sedan första kvällen och mår faktiskt bra. Jag sitter mest i sängen och känner mig så enormt tacksam just nu. Tacksam över hur otroligt bra förlossningen gick. På hur bra bemötande vi fått. På hur fin Mattheo är. På hur bra allt kunde gå. En riktig revanschförlossning och psykiskt och fysiskt känns det verkligen bra, ändå ner i hjärta och själ! 

Nu väntar vi bara på att Mattheo ska bli två dygn, vilket är om lite mer än en timme. Då ska de komma och ta pkutestet och sedan ska vi bege oss hemåt.

Ska bli skönt att fp komma hem. Om än också lite skrämmande. Lovar att uppdatera om hur hemkomsten gått.

Men nu vet ni iallafall hur förlossningen gick och hur våra dagar här på BB varit ❤️

Tack till alla er som skrivit och gratulerat, vi är så glada över alla era lyckoönskningar ❤️