Här är en bild fylld med sanning. Jag är helt utmattad efter tre nätter utan sömn, osminkad och i en sjukhusmiljö. Men jag är glad. Jag är lycklig. Och bredvid mig har jag mitt största stöd. Som är lika glad och lika lättad.

För idag vann vi en kamp som vi startade ungefär samma stund som vi fick ett plus på graviditetstestet - nämligen att jag önskar få föda vår bebis med ett planerat kejsarsnitt.

Det har varit 32 veckor med ångest, stress och kamp. Men idag står vi äntligen här med ett datum i hand. Ett planerat kejsarsnitt. Jag ska få föda på ett sätt som jag själv vill, där jag får ha kontrollen.

Har inte orkat skriva under kampens gång, för det har varit så mycket känslor.

Haft så mycket tankar i huvudet som triggat så mycket ångest, att jag inte orkar dela det med er läsare. 

Det är inte alla som vet hur hemskt jag faktiskt upplevde min förra förlossning, inte heller tänker jag diskutera den här och nu. Men den var hemsk och bara tanken på den ger mig än idag, tre år senare, ångest och panikattacker.

Så vi sa till direkt på MVC vid inskrivning att jag ville ha ett kejsarsnitt. Något som inte direkt lades mer vikt vid mer än att det får vänta tills rutinultraljudet är gjort innan en remiss skickas iallafall. RUL gjordes, men någon kallelse kom inte. Robin fick tillbringa mycket tid i telefon för att få fram vart vårt remiss vart (vi hade valt Halmstad som är sjukhuset vi trivts bäst på) och på något sätt hade vi hamnat lite mellan stolarna.

Men fick till sist telefonmöte med en Arorabarnmorska (enhet för förlossningsrädda) som kändes bra, hon skickade nöjt vidare oss till att träffa en förlossningsläkare veckan efter. Väl dags för det fick vi träffa en fruktansvärd läkare som helt klart inte ska arbeta på den avdelningen. Hon tog inte in vad jag sa, förminskade mina upplevelser och hävdade att VF är bäst och att hon kunde erbjuda mig en igångsättning så jag fick mer kontroll. Jag som annars är väldigt tillbakadragen började störtböla när vi pratade om hur en vaginal förlossning skulle bli, jag grät hysteriskt och läkaren brydde sig inte ens det minsta. Stannade inte upp och erbjöd heller inget att torka näsan som rann och tårarna som flödade. Hon körde bara sitt race. Efter en timme gav jag själv upp och gick. Läkaren sa att vi kunde ju vända oss till Helsingborg istället.

Jag har aldrig varit så knäckt som när jag gick där ifrån. Jag kände mig så liten, så värdelös, så utmattad och utlämnad. Läkaren sa inte ens hejdå när vi gick. 

Robin blev den stora stöttepelaren och han fick MVC att skicka en ny remiss fast till Helsingborg. Jag blev tipsad om en läkare som var känd för att iallafall vara väldigt bra på att lyssna, och Robin lyckades få en tid hos just honom några veckor senare.

Ångest och ångest och mer ångest fram tilla det äntligen var dags att träffa han.

Var så rädd och nervös, kändes som hoppet började rinna iväg och jag kände hur min kropp började ge upp. Ingen sömn och bara ångest. Det tär.

Men vi fick träffa världens finaste läkare. Han lyssnade på allt jag sa och förminskade inte en enda känsla eller upplevelse jag berättade om. Han förstod min ångest, och förstod varför jag kände behovet av ett kejsarsnitt. Han lyssnade på mig, på oss, gjorde ett ultraljud för att se vart moderkakan låg, kollade i kalendern, och gav mig sedan ett datum för kejsarsnitt.

Och jag hade kunnat börja gråta av lättnad där och då. Jag hade kunnat krama om honom och skrattat hysteriskt av lättnad.

För det var som en massiv sten föll från mitt bröst. Som att jag äntligen kunde andas.

Han sa åt mig att nu gå hem och börja njuta av graviditeten innan det är över. Och det ska jag göra nu. Nu kan jag äntligen börja planera för vad jag vill ha med mig i BBväskan tex. Har inte ens kunnat tänka ordentligt på det innan för det har inneburit att behöva tänka på förlossningen, vilket vara gett ångest. Men nu äntligen, känns det lättare. 

Någon lyssnade äntligen på mig. Någon såg vad jag behövde.

Jag är så tacksam för att Robin har stått brevid och röjt vägen till mig, att han aldrig gett upp utan fortsatt att kriga vid varje motgång när jag velat ge upp och lägga mig i sängen och gråta. Utan han är jag ingenting.

Och jag är så tacksam för alla som gav mig råd och tips och Helsingborg, så tacksam för att till slut få träffa en läkare som bara lyssnade och agerade utifrån mitt bästa. Så enormt tacksam.

Nu ska jag hoppa ner i säng, det har varit en enormt krävande dag rent psykiskt och jag är trött. Men i natt tror jag att jag får sovit bättre än på länge. Nu ska jag bara andas och slappna av.

(Fick en bild på lillebrors öra som läkaren tog när han kollade moderkakan med ultraljudet, tyckte det var sött)