Så fem dagar i karantän har nu kommit till sitt slut. Tack och lov.

Vi har haft den enormt stora turen att vi drabbades väldigt milt av coronan, som en lätt förkylning som var över på någon dag. Och Valentino klarade sig helt. Så vi är såklart så tacksamma.

MEN det sätter sig lätt på psyket att vara instängd. Underhålla en treåring i en liten kaosartad lägenhet är enormt tufft. Och jag har haft ont i ryggen och varit mer begränsad. Dessutom känner jag nu att kroppen börjar gå på sparlåga av mitt låga järnvärde så jag är väldigt trött. Och full av hormoner. Och haft mycket mycket tid att tänka och känna, så mycket ångest och oro.

Och idag har varit enormt tung dag. Det har varit som alla känslor varit på utsidan gällande min graviditet. För det känns verkligen som allt med denna graviditeten bråkar.

Allt ifrån en massa byten av barnmorskor på inskrivning på MVC, till att de upptäckte SUA på rutinultraljudet som skapade en massa ångest, till att man blev borttappad i remiss till Halmstad, till ettmardrömsmöte med en läkare, till nya remisser, till försenade ultraljudatider, till att inte bli trodd eller hörd på av barnmorskor gällande min egen kropp, till en evig väntan och enormt strid.

Och till detta så allt kroppsligt med foglossning, bihålesmärtor, nästäppa, oförmågan att sova. Till ångest och stress som jag inte ens kan medicinera som man skulle önska pga graviditeten.

Så ja, det känns tufft just nu och två månader till känns enormt långt. Känns som jag behöver något positivt nu, att något bara går min väg i denna graviditeten. Att jag får känna lite flyt.

Försöker lägga fokus på annat, som att vi ska flytta. Ser så fram emot det, men nu när min energi är så låg så blir även flytten liten ångestladdad, för jag blir ledsen över att jag inte orkar packa. Ledsen för att jag blir så trött. Så lite ny energi hade nog verkligen hjälpt mig tillbaka till lite glädje här.

Inte ens nyaskolkursen känns lockande för det är massa föreläsningar och ja, det är något som också är enormt jobbigt när man redan är trött .

Men kanske lättar saker lite redan imorgon, när karantänen äntligen avslutas och jag får lov att komma ut igen. Att få åka till mamma. Att kunna handla själv. Att bara ha möjligheter igen.

Håll tummarna för mig!