Alltid falla mellan stolarna
[Fotograf Valentino, 5Ă„r đ]
Senaste veckan har bjudit pÄ fler lÀkarbesök. Fler prover. Flera samtal. Och just nu Àr jag lamslagen av den kÀnslan att jag Äterigen faller mellan stolarna. Att alla tycker och tÀnker saker, men ingen gör nÄgot. Allt med mig rinner liksom ivÀg, som att
alla tÀnker att hennes problem kan nÄgon annan ta tag i.
Och jag Àr trött pÄ att vara bortglöm, oprioriterad, pÄ att kÀnna mig osynlig.
Senaste proverna visade kraftig anemi igen. Inget hÀnde.
Senaste besöket i psykriatrin konstaterades att mitt depressiva skov Àr fortfarande lika stort och medicinerna ger ibte full effekt.
Inget hÀnde.
Remisser hoppar, meddelanden försvinner, nyheter glöms bort.
Och idag Ă€r jag bara trött. Jag försöker skrika, sĂ€ga att jag inte orkar. Men det Ă€r som ingen hör mig. Inte inom vĂ„rden i allafall. Precis sĂ„ som det tyvĂ€rr brukar bli för mig. Ăr ofta sĂ„ avundsjuk pĂ„ de som kan fĂ„ enorma hjĂ€lpinsatser, som fĂ„r hjĂ€lp
fort, som blir hjÀlpa. SÄ brukar det aldrig vara med mig. Oftast bara accepterar jag och försöker vÀnta ut stormar. Men denna stormen vill inte lÀgga sig, och jag börjar bli otroligt trött.
Jag kÀnner inte igen mig sjÀlv pÄ mÄnga punkter. Saker blir inte gjorda. Allt blir till sÄ stora uttömmande projekt.
Jag har inget arbete lÀngre, men ÀndÄ orkar jag inte ens stÀda, tvÀtta eller fixa mat. Ni som kÀnner mig vet att jag trivs med ett hem som Àr i ordning. Men just nu orkar jag inte. Och dÄ mÄr jag sÄ dÄligt för att det inte görs. För att jag mÄste lÀgga
det pÄ min fina man, som jobbar och sliter hela dagarna och kommer hem til kaos.
Att ta barnen till förskolan blir sÄ Ängestladdade projekt. Ibland lyckas jag sÄ de kommer nÀstan i tid, men ofta kommer jag inte till att göra allt klart i tid sÄ de kan vara en timme sena, ibland lÄter jag dom till och med vara hemma för jag inte orkar
fullfölja projektet att ta dom till förskolan. KÀnner mig som vÀrldens sÀmsta mamma, men tackar ÀndÄ allt för att det iallafall bara Àr förskola, inte den obligatoriska skolan.
Tack vare mamma har bĂ„de barn kommit ivĂ€g och jag fĂ„tt gjort saker iallafall under vecka. Och det Ă€r jag tacksam för â€ïž
Men dagarna blir fulla av Ängest, och Ängesten blir större nu nÀr bussen slutat gÄ sÄ jag kan inte bryta upp en dÄlig dag genom att ta bussen ut till mamma, vilket var ett bra knep. Men nu har bussen slutat gÄ och vÄr enda bil Àr med mannen pÄ hans jobb
ett par mil bort.
SÄ sÄ ser mina dagar ut. De Àr fylla med enorm trötthet som matas bÄde av fysiska problem sÄ som psykiska problem, kaos, sjÀlvförakt. Jag har en sÄdan önskan om att orka göra mer, jag vill gÀrna slÄ in julklappar, baka lite med pojkarna, pyssla. En vilja
finns dĂ€r, men jag orkar inte. Inte alls. Och det gör mig ledsen och skapar mer Ă„ngest. Fasiken sĂ„ bra livet Ă€râŠ
Men jag skrek iallafall lite till min allmÀnlÀkare som Àr den som lyssnar bÀst, han hörde mitt rop efter hjÀlp och har fÄtt bokat in mig pÄ en jÀtteomgÄng med jÀrninfusion som jag ska fÄ pÄ mÄndag. Det Àr inte nÄgot lÄngsiktigt men oj vad det bör kunna
ge mig energi tillbaka ett litet tag iallafall, och det Ă€r SĂ
efterlÀngtat!
Jag Ă€r i sĂ„nt behöv att fĂ„ tillbaka lite energi, och att inte behöva gĂ„ med huvudvĂ€rk dygnet runt. Det kanske inte varar sĂ„ lĂ€nge, men jag hoppas varje droppe kan hjĂ€lpa mig fĂ„ en bra jul iallafall â€ïž