[Fotograf Valentino, 5år 😂]

Senaste veckan har bjudit på fler läkarbesök. Fler prover. Flera samtal. Och just nu är jag lamslagen av den känslan att jag återigen faller mellan stolarna. Att alla tycker och tänker saker, men ingen gör något. Allt med mig rinner liksom iväg, som att alla tänker att hennes problem kan någon annan ta tag i.

Och jag är trött på att vara bortglöm, oprioriterad, på att känna mig osynlig.

Senaste proverna visade kraftig anemi igen. Inget hände. 

Senaste besöket i psykriatrin konstaterades att mitt depressiva skov är fortfarande lika stort och medicinerna ger ibte full effekt. 

Inget hände.

Remisser hoppar, meddelanden försvinner, nyheter glöms bort.

Och idag är jag bara trött. Jag försöker skrika, säga att jag inte orkar. Men det är som ingen hör mig. Inte inom vården i allafall. Precis så som det tyvärr brukar bli för mig. Är ofta så avundsjuk på de som kan få enorma hjälpinsatser, som får hjälp fort, som blir hjälpa. Så brukar det aldrig vara med mig. Oftast bara accepterar jag och försöker vänta ut stormar. Men denna stormen vill inte lägga sig, och jag börjar bli otroligt trött.

Jag känner inte igen mig själv på många punkter. Saker blir inte gjorda. Allt blir till så stora uttömmande projekt.

Jag har inget arbete längre, men ändå orkar jag inte ens städa, tvätta eller fixa mat. Ni som känner mig vet att jag trivs med ett hem som är i ordning. Men just nu orkar jag inte. Och då mår jag så dåligt för att det inte görs. För att jag måste lägga det på min fina man, som jobbar och sliter hela dagarna och kommer hem til kaos.

Att ta barnen till förskolan blir så ångestladdade projekt. Ibland lyckas jag så de kommer nästan i tid, men ofta kommer jag inte till att göra allt klart i tid så de kan vara en timme sena, ibland låter jag dom till och med vara hemma för jag inte orkar fullfölja projektet att ta dom till förskolan. Känner mig som världens sämsta mamma, men tackar ändå allt för att det iallafall bara är förskola, inte den obligatoriska skolan.

Tack vare mamma har både barn kommit iväg och jag fått gjort saker iallafall under vecka. Och det är jag tacksam för ❤️

Men dagarna blir fulla av ångest, och ångesten blir större nu när bussen slutat gå så jag kan inte bryta upp en dålig dag genom att ta bussen ut till mamma, vilket var ett bra knep. Men nu har bussen slutat gå och vår enda bil är med mannen på hans jobb ett par mil bort. 

Så så ser mina dagar ut. De är fylla med enorm trötthet som matas både av fysiska problem så som psykiska problem, kaos, självförakt. Jag har en sådan önskan om att orka göra mer, jag vill gärna slå in julklappar, baka lite med pojkarna, pyssla. En vilja finns där, men jag orkar inte. Inte alls. Och det gör mig ledsen och skapar mer ångest. Fasiken så bra livet är…

Men jag skrek iallafall lite till min allmänläkare som är den som lyssnar bäst, han hörde mitt rop efter hjälp och har fått bokat in mig på en jätteomgång med järninfusion som jag ska få på måndag. Det är inte något långsiktigt men oj vad det bör kunna ge mig energi tillbaka ett litet tag iallafall, och det är SÅ efterlängtat!

Jag är i sånt behöv att få tillbaka lite energi, och att inte behöva gå med huvudvärk dygnet runt. Det kanske inte varar så länge, men jag hoppas varje droppe kan hjälpa mig få en bra jul iallafall ❤️