När det är mörkt

Jag har inte viljat skriva den senaste tiden. Mest för att jag är nere i en svacka. Där jag inte mår så bra. Där tankar och känslar envist snurrar runt utan att ge mig andrum. Jag känner mig utmattad av mig själv. Ibland känns det som att jag drunknar. Att jag inte vet hur jag ska hålla mig ovanför vattenytan. 
 
Mycket av det vet jag grundar sig i att jag inte längre har ett arbete.
Jag fick, hastigt och lustigt, hoppa in via ett bemanningsföretag på Boozt i december. Och för första gången trivdes jag verkligen riktigt bra på jobbet. Det var det arbetet som jag längre drömt om, ett arbete där man arbetar helt själv, man står för sig själv, arbetar själv, behöver inte prata med andra, vara involerad med andra. Inget småpratande, bara få vara ifred. Och göra enkela, upprepande uppgifter som på ett löpande band. Jag trivdes. Det kändes som jag var hemma. Det var första arbetet där jag inte hade ångest. Tyvärr var det bara ett kortare vikariat och när det tog slut fanns tyvärr inte mer behov, varken på bemanningen eller Boozt. Så jag fick sluta. Och det var första jobbet som jag blev riktigt ledsen över att behöva lämna. 
Att vi nu står utan någon lön från min sida ger mig panik. Stress. Ångest. Jag studerar på halvtid, bara för att på något kortsiktigt sätt få in pengar så vi kan betala det nödvändigaste. Jag måste ha ett arbete. Och det ger mig panik. Panik för att där inte finns något. Panik över att behöva leta någon annanstans. Bara tanken på en ny arbetsplats, nya människor, nya uppgifter, ger mig ångest som får mitt hjärta att rusa och kropp att skaka. Ångest. Panik. Jag vill bara tillbaka. Men nu står jag här, väntar och försöker hoppas på att deras behov av personal ökar snart igen. Men under tiden försöker jag hitta sätt att få oss att överleva månad för månad. Och jag känner bara hur mörkt det är. Hur tungt det är. 
Det gör mig handlingsförlamad. Vilket för skolarbetet nästintill omöjligt. Att städa, laga mat, tvätta, är periodvis helt omöjligt, jag orkar inte. Orkar ingenting, för ångest tar över mig och jag orkar inte ens ta mig ur soffan, där jag gömmer mig under filten. Känner mig som världens sämsta mamma. Världens sämsta fru. Världens sämsta människa.
Vi har dessutom senaste tiden haft en massa sjukdomar som bara gått runt runt runt. Det har varit magproblem, huvudvärk, kräkningar, trötthet, hosta osv. När en blir frisk blir nästa sjuk. Och dessutom är Valentino i en jätte mammig period där bara jag gäller, och han är dessutom jätterädd just nu för allt. Han har också haft en massa läkarbesök senaste tiden för att kolla syn och hörsel. Fick bekräftat att han har grovt synfel. Grovs synfel betyder svindyra glasögon. Precis vad man behövde nu, mer pengaproblem. Den fasen han är i nu gjorde dessutom hörselundersökningen helt omöjlig, ny remiss för att prova en annan gång. Kul. Vi har även upptäckt att Mattheo skelar lite, så även han ska till ögonkliniken, orkar inte om han behöver glasögon med. Älskade ungar, de är mitt allt, men varför ska allt klumpa ihop sig samtidigt? Han skojar även till det med att ha fyra tänder som är på väg att spricka upp, gör alltid en bebis humör myyyyycket bättre, eller hur?
På grund av alla sjukdomar har varken en själv eller barnen sovit bra, och min ångest och alla tankar får min sömn att bli ännu mer svårnådd. Jag har inte sovit ordentligt på flera veckor. Lägg till mens som gör mig ännu mer känslig än mitt vanliga Högkänsliga personlighet, så känns allt ännu bättre.. Verkligen. Eller nej. Det gör att jag drunknar. Att jag faller. Att jag inte kan ta mig upp. Det gör att jag inte gör något. Att jag gråter när jag ska sova.
Min man är underbar. Han stöttar. Han hjälper mig. Han är min klippa. Men han kan inte fixa alla problem. Han har sina problem och han gör vad han kan. Efter flera års sjukskrivning är han nu påväg tillbaka till jobbet, han har börjat på 25 % och jag är så stolt över hans framsteg. Mer kan han inte göra. Det är jag som måste. Men jag kan inte. Jag vet inte hur.
Förlåt för ett fruktansvärt negativt inlägg. Nu kanske ni förstår varför jag inte skrivit på senaste tiden? Vem orkar likssom? Vill inte tynga ner någon, mitt skit är inte ert skit. Jag bara behövde vädra, och förklara varför jag är tyst. 

Det enda som är min ljusglimt just nu är min familj. De är de som gör att jag ens försöker. Att jag tar kallsuparna bara för att försöka hålla mig flytande. För dom ska jag kämpta till sista andetaget. 
De är mitt ljus. Min lycka. Mitt allt!