Vattkopporna blir fler och fler hos lilleman. Ansiktet och ryggen är täckta och resten av kroppen är snart i kapp. Han har fått så mycket mer än vad Mattheo hade. Och jag lider med honom.

Det gör ont i hela mig när han ställer sig bredvid mig med gråt i halsen och säger att det gör ont. Jag vill gråta när jag sitter och rengör de såriga kopporna med alsolsprit och han försöker låta bli att gråta. När han tittar på mig med panik i sina ögon för att det kliar så mycket att han inte vet var han ska ta vägen, så går jag nästan sönder av att stå brevid oförmögen att kunna göra något.

Jag lindrar för stunden, men det är många tårar, många salvor, många mediciner, många skrik, mycket av allt, runt runt. Saker hjälper för stunden men det kommer tillbaka, och varje gång känner jag mig så världens sämsta mamma som inte kan ta bort det som gör så ont.

Hatar vattkoppor. Hatar. Försvinn nu här ifrån, lämna min son ifred. ❤️