Tack alla ni fina som hört av er, som skickat stöttande kramar och uppmuntran. Har inte mått så bra så har inte orkat gå närmare på allt. Jag är hemma igen, tyvärr utan några direkta svar på vad som är fel än.

Men i måndags kallade min läkare mig till sig omedelbart då mina blodvärden var jättelåga. Fick undersökas och sedan skickade han vidare mig med en remiss in till akuten för blodtransfusion och undersökning av magsäck och tarmar. Lilla jag gjorde något jag aldrig trodde jag skulle klara av, jag åkte nämligen själv till akuten. Blev förvånansvärt varmt bemött, de bäddade ner mig med en filt och dämpad belysning så jag kunde vila, då jag var helt slut. Nya prover togs och in kom en läkare som berättade att hb nu låg på 51. Så det var inläggning som gällde för att få upp värdet fort med blod. Sedan höll han med om att undersökning av mag/tarm bör göras.

Han skickade sedan vidare mig, jag lades in på medicinavdelningen. Fick den otrevliga upplevelsen av att dela rum med en främmande och jag kände mig så ångestfull och orolig, men var samtidigt så trött att jag inte orkade bry mig. Jag fick en blodtransfusion, finaste mannen och pojkarna kom in och lämnade lite nödvändigheter och en massa pussar innan de sedan åkte hem igen. Jag fick ytterligare en blodtransfusion innan kvällen nått sitt slut.

Dagen efter kom ronden, läkare som inte lyssnade ordentligt på vad jag sa, eller läste det som stod i min journal. Jag med min ångest grät för mig själv på toaletten.

Hb hade bara gått upp till 73, så ytterligare en blodtransfusion gavs och även en ny järninfusion.

Sedan ansåg läkaren att undersökning av magsäck och tarm kunde ske via remiss från vc utan att jag låg inlagd då hon inte tyckte det var så mycket som pekade på att felet skulle vara där, utan hon ansåg att problemet är mina rikliga menstruationer. Sedan var den saker avklarad. Kände mig totalt överkörd. Jag vill bara hitta felet, inte alltid bara höra att det är ett kvinnoproblem blablabla. 

När transfusionerna sedan var klara, skrevs jag ut med en uppmuntran om att ta det lite lungt tills hb stabiliserat sig och att jag sedan kan vänta på att min vc går vidare med passande utredning (som min läkare på vc då alltså redan meddelat men som hon inte lyssnade på)

Sen dess har jag vilat här hemma. Är SÅ glad över att vara hemma, hatar att vara inlagd på sjukhus. Och jag mår fortfarande väldigt dåligt, även om några av symtomen är bättre nu, tack och lov. Så förhoppningsvis kommer hbt öka upp till normala nivåer nu över helgen så jag kanske kan vara lite mer symtomfri i väntan på vidare utredning som nu kommer ta lite längre tid än önskat.

Men vi får bara försöka ta en dag i taget. Men jag är så trött på det här. Jag är så oerhört ledsen och trött på att vara trött. På att känna mig sjuk. På att inte orka någonting, på att gå med konstant ångest, på att ha ont, vara svag, ha huvudvärk. Att inte orka vara den mamman jag vill, att inte känna mig som en bra fru, inte kunna sköta hus eller arbete. Jag gör mitt bästa men nu förtiden räcker det ingenstans. Jag klarar ingenting. Och det gör mig frustrerad. Och ledsen. Jag orkar likssom inte mer…