Nu har vi börjat landa här hemma och tänkte det är på tiden att dela med oss av vår förlossningsberättelse med vår lilla tös ❤️

I onsdags så lämnade vi av Mattheo på förskolan (valentino var hos mormor) för att sedan åka till Helsingborgs sjukhus. Var på plats 7.30 och fick vårt rum på BB. 

Vi var nummer tre på tur så vi visste att det inte skulle bli snitt förrens på eftermiddagen. Behövde tack och lov inte byta om eller sätta kateter förens det närmade sig denna gången, vilket var skönt. Jag passade på att sova lite för att få tiden att gå fortare.

Vid 12 kom de och sa att det var dags att börja preppa för operationen äntligen. Vi bytade om och kateter sattes. Lite senare så rullades vi ner till väntsalen. Insåg när jag kollade klockan att vi var på samma plats vid samma tid när vi skulle få Mattheo. Minns nämligen att jag tittade på Emmerdale i väntsalen innan OP då, och det var samma tid nu, men tyvärr var tvn på fel kanal denna gången 😂 Men vi började ha vadslagning på om vår lilla tjej skulle hinna komma innan eller efter Mattheos födelsetid som är 13.18

Ännu en nål sattes och efter ett tag rullades vi vidare in på operationsavdelningen. Strax efter var det dags att gå in i operationssalen där ett mindre team väntade glatt på oss. Stämningen vad god redan från början ❤️

Fick hoppa upp på britsen och sedan satte narkosläkaren spinalbedövningen, tack och lov gick det på första försöket, för det är verkligen ingen skön upplevelse!

När bedövningen var satt och jag lagt mig ner så kom resten av det stora teamet in och plötsligt sattes det sladdar överallt, maskiner runt om, ställningar och dukar, det var ett virrvarr när de gjorde klart för att börja snittet. Och det var lika underhållande som förra gången, det låg koncentration men också glädje och spänning i luften. Det skrattades och skojades. Musik sattes igång och operationen började.

Robin säger att Mattheo nog vinner, för klockan var redan ett innan de startade operationen.

Plötsligt hajjade alla till när de överraskades över hur mycket fostervatten jag tydligen hade, det hade inte funnits några tecken på det så alla blev tagna av överraskningen 😂

Det skars, drogs och sögs, sen plötsligt - så hörs ett bebisskrik och alla gratulerar oss.

Strax efter kommer en runt med bebis, bekräftar att hon verkligen var en liten flicka. Hon läggs hos mig. Men sköterskan får hålla i henne för jag kan inte då båda mina armar är ockuperade, men jag myser och njuter av stunden. Robin är precis brevid, klipper av navelsträngen och klappar på vår nyfödda.

Under tiden vi bebismyser har de redan börjat att sy ihop mig. Denna gången märker jag knappt av det utan är förvånad när de plötsligt är klara. Hela kejsarsnittet gick utan några komplikationer, inga stora blodförluster eller elaka sammanväxningar. 

Jag skrattar sedan när sköterskan berättar att bebis blev född 13.18. Mila och Mattheo är således födda med kejsarsnitt på samma sjukhus på exakt samma tid, två år i mellan 😜

Duken plockas bort och alla sladdar tas av, salen börjar återställas igen och vi tackar alla för deras arbete när vi rullas iväg upp till BB igen.

Förra kejsarsnittet hade sjukhuset andra rutiner, då hamnade man på uppvaket tills spinalbedövningen släppt. Så med Mattheo var jag själv i några timmar efter operationen medans Robin myste med bebis.

Nu har de ändrat och separerar inte mamma och bebis, utan istället för att hamna på uppvak så får man direkt åka tillbaka till sitt rum så övervakas man istället med täta kontroller på BB tills bedövningen släppt. Var annorlunda men väldigt mysigt att vara med från start ❤️

Jag väntade ivrigt på att bedövningen skulle släppa så att jag kunde få äta, för vid denna tidpunkten var jag såååå hungrig!

Vid fem kan jag äntligen kontrollera benen så pass bra att jag får äta. Lyckan är stor!

Den välkända brickan kom in och jag högg in. Visade sig att 17 timmars fasta för mig inte gick hem med ordentlig mat, så jag hann inte långt in på maten innan jag kräkte upp allt. 

Lite senare kom kvällsmaten, jag provade att äta den men lika dant där, det kom upp lika fort som det gick ner. 

Så det slutade med att jag fick nöja mig med yoghurt och banan som mat den dagen. Inte det roligaste men magen var nöjd och då jag var hungrig så smakade de också gott!

Jag var uppe och gick en runda och efter att katetern börjat läcka en jädra massa så fick jag ta av den innan de obligatoriska 12 timmarna gått, vilket var så skönt! Tycker inte om katetrar! Kontrade med att dricka mycket så jag verkligen kunde kissa inom tre timmar så de inte skulle behöva tömma min blåsa, klarade det galant! 

Dagen efter, på torsdagen, så smög sig syrran in till oss för att hälsa på bebis. Hon jobbar ju på samma sjukhus så hon hade oss nära 😜

Några timmar senare fick hon tyvärr åka hem vabbandes då hon var ansvarig för Mattheo de dagar vi låg inlagda och förskolan hörde av sig och berättade att han såklart blivit sjuk med feber. Stackaren 😢

Vi fortsatte mysa i vår bebisbubbla. Jag mådde nästan oförskämt bra efter mitt kejsarsnitt och kunde röra mig förvånande bra. Kunde relativt enkelt ta mig i och ur sängen och att gå runder var inga problem. Sköterskorna blev riktigt förvånade över hur rörlig jag var, medans jag mest var enormt tacksam, sådan enormt skön känsla!

Fredagen kom och Mila blev äntligen 48 timmar gammal vilket innebar att det var dags för PKUtestet. Efter det hade vi planerat att åka hem. Dock visade det sig att det stod noterat att vi skulle stanna 3 nätter, vilket vi inte viste något om och inte höll med om.

Visade sig att det var för min psykiska hälsa, nyblivna mammor som mått dåligt under graviditeten brukar som standard där stanna i tre nätter.

En läkare kom (samma som varit med under kejsarsnittet) och pratade med mig. Eftersom jag mådde så bra både fysiskt och psykisk och bebis hade fått godkänt på alla sina kontroller kände jag att jag ville hem.

Läkaren höll med och tycker att jag kändes stabil och att jag och Robin hade bra koll på läget och var medvetna om vad vi skulle göra om jag började må dåligt. Däremot ville hon ge en järninfusion innan jag åkte hem då jag låg på ett hb på 88 nu, och lågt hb för mig triggar min ångest. Jag tyckte det lät väldigt bra att få en ny infusion innan vi skrevs ut!

Så en snäll sköterska kom och satte in det innan hon sedan började ha en genomgång av förlossningspapperna man pratar om innan man skrivs ut.

Sedan var det äntligen dags att packa ihop oss ❤️ Mila fick en flaska innan vi sedan samlade ihop våra grejer och lämnade BB efter två väldigt fina dygn där!

Satte kurs mot bilen (med vår helt underbara doona-bilstol btw) 

Satte sedan kurs hem till mamma. Skulle ju hämta hem Tino men jag hade också beställt kaffe och kaka för det tyckte jag vi förtjänat 😜

Var en så spänd och glad storebror som äntligen fick möta sin lillasyster! Han har verkligen längtat efter henne!

Blev sedan en gofika innan vi satte kurs hem. Gick upp till syrran och hämtade hem vår lille sjukling och sedan var hela familjen samlade tillsist!

Här hemma har bebisbubblan fortsatt. Jag mår förvånansvärt bra även utan de starkare medicinerna man får på BB och Mila mår gott. Valentino är så mån om sin syster och är där så fort hon gråter, kollar alltid till henne, myser med henne och säger hur fin hon är hela tiden. Mattheo har också börjat finna ett intresse för henne och vill gärna gå och titta på henne.

Så vi har det bra här hemma, vi njuter tillsammans ❤️

Välkommen till familjen lilla Mila ❤️