Det har varit en jobbig tid med flera runder till vetrinären för Willy. Hög feber, svår artros, blåsljud på hjärtat, hög sänka som inte gick ner. En trött och tung hund hade vi här hemma. I fredags fick vi extremt dåliga nyheter och vi tog helgen till att bara rå om Willy och se till att han mådde så bra som möjligt. Och idag fick vi säga hejdå till Willy som fick somna in tryggt hos Robin. 

Och det är tungt. Så.jädra.tungt. Har gråtit sedan i fredag. Och gråtit så mycket idag att ögonen känns som sandpapper.

Det var det svåraste beslut någonsin att ta, beslutet att låta Willy somna in. Hela helgen har varit en lång berg och dalbana med många "om", "kanske", "eller". Hoppet har suttit som en igel på en samtidigt som man försökt tvinga sig själv att försöka se vad som är bäst för Willy, inte för en själv. Och det har varit så otroligt svårt. Fan så svårt!

Han har funnit hos oss i 8 år (så nej han var inte gammal) och varit en del av vår familj. Han har funnit där genom mina ångestattacker när jag inte kunde ta mig till jobbet, han var där och tröstade när farfar gick bort, han var där och välkomnade Valentino hem. Stora händelser hos oss har inneburit att Willy har funnit med. Med sina slipsar, flugor och outfit så har han varit med på tillställningar.

Tack för att du kom till vår familj älskade lille buse. Tack för allt du gett, för allt du gjort. Jag hoppas du förstod hur älskad du var/är, hur stor del du varit i vår familj och hur innerligt och otroligt mycket du kommer vara saknad. Älskade lille Willy, förlåt för att jag inte kunde göra dig bra, för att du inte kunde stanna kvar. Jag önskar jag kunde hjälpt dig men jag kunde bara pyssla om dig och berätta hur mycket jag älskar dig. Förlåt. Och tack. Tack för allt.

Vila i frid.