Jag har skärmat av mig idag för att försöka lyckas med en inlämning som hade deadline 23.59. Jag och en kursare som har samma deadline som jag vi kämpade, försökte hjälp varandra. Vi var helt lost. Jag var helt lost. Ingen kunde hjälpa. Erfarna kodare kunde inte ge något bra sätt att få till det på "min nivå" för vår kurs ligger ändå fortfarande på nybörjarnivå inom ämnet. Internet hjälpte inte.

Ingenting fungerade, jag gjorde om, radera, provade något annat, raderade. Till sist visste jag knappt ens hur man gjorde för att få till den enklare kodningen för jag var så snurrig och trött.

Jag bröt ihop. På soffan så började tårarna rinna helt hysteriskt och jag kände mig så jävla värdelös. Robin fanns där och tröstade. Han försökte verkligen stötta. Och tacksam är jag att han finns där. För han plockade upp mig när jag kraschat. Jag blev lugn och försökte lite till.

Det blev dock aldrig något, i slutändan hade jag inga koder alls, jag raderade typ allt och la ner det. Klockan rann iväg och det finns inte längre någon tid att få till det. Så jag missade deadlinen, det är en av de få gångerna jag gjort det, och det är den första gången jag missar det av den anledningen att jag inte alls förstod hur jag skulle göra...

Det är svårt, jag känner mig dålig. Men har också insett av andra att den här uppgiften är för svår för det här stadiet, det är orimligt att kräva så mycket på så lite tid. Så det gör mig lite mer arg än ledsen iallafall. Men det känns inte peppt att behöva starta om. Rädd för att ens försöka igen. 

Men min familj finns här precis bredvid. Jag har försummat dom idag och jag är ledsen när jag missat tiden med Valentino. Men de finns här och de ger mig all sin kärlek och värme när jag behöver den som mest, och det gör mig så tacksam och trygg ❤️