Idag går vi in i vecka 35. En månad kvar till vår lilla tjej kommer. En månad som kan låta så kort men kännas så lång.

För just nu känns det långt. Det känns också tungt. Mörk. Svårt.

Nu är det ett år sedan mitt depressiva skov bröt ut. Jag brukar aldrig ha så långa skov så detta är enormt jobbigt. Men det är också ett år sedan mina stora problem med anemin kickade igång, och det är allmänt känt att anemi kan trigga ångest, så troligtvis hade min depression varit över om jag inte drabbats av kraftiga anemier hela tiden.

Att sedan bli gravid på det gjorde saken hundra gånger svårare. Lägg till gravidhormoner och alla graviditernas komplikationer i skålen med bieffekter som depression och anemi ger, så har du vad jag har fått. Och på grund av graviditeten har inte heller mediciner och dylikt kunna sättas in på samma sätt för att försöka fånga upp min balans igen. På sin höjd har min depression gått från kraftig till medel ibland, men bättre än så har vi inte kunnat balansera ut det, för det är så många olika faktorer som sätter käppar ihjulen.

Och nu börjar det bli enormt tungt för mig. Nu har livet ut sin rätt på mig och min depression är tillbaka på svår nivå med mycket ångest. Mitt hbvärde har också börjat dala men ska förhoppningsvis kunna räddas upp lite med ännu en järninfusion som ska ske i morgon.

 

Jag är så enormt tacksam för att vi ska få välkomna lillasyster i familjen, tro aldrig något annat. Det finns faktiskt inte mycket jag längtar mer efter just nu än att få ligga på BB efter kejsarsnittet och bara mysa med henne i bebisbubblan.
Men jag har aldrig trivts som gravid, det är inte min grej. Och den här gången har inte varit ett undantag. Även om den här graviditeten har varit väldigt olik mina andra två graviditeter så känner jag mig trots det inte alls mer bekväm i den. 
Och nu har den kommit till en punkt då det bara gör ont. Kroppen gör ont. Foglossningar, bäckensmärta, hemorojder, växtvärk, sammandragningar och så vidare. Det begränsar allt, jag kan inte göra något. På grund av både anemi, graviditet och depression så är jag extremt trött, hela tiden så ligger jag i sängen och gör ingenting. Hatar det. Hatar att inte vara aktiv, vara kreativ, hatar när jag inte orkar något. Men om jag faktiskt får en liten ljusglimt och får lite energi och lust att göra något, då stoppar kroppen mig genom smärtan som graviditeten ger. Så jag kan ändå inte gå långa promenader i solen, leka på lekplatsen med pojkarna, rensa ogräs i rabatten, städa huset, eller allt jag faktiskt normalt sätt tycker om att göra. Och det tär på mitt psyke.

Det tär på mig att allt kämpar emot mig. Det är som att jag kämpar mot mig själv.

 

Och att vara gravid med dess hormoner gör ingen del av livet som högkänslig något lättare. Jag överanalyserar allt och med tusen känslor så blir allt så enormt tungt.

Jag har varit arbetslös länge nu, ända sedan jag blev inlagd på sjukhus för min anemi. Sedan dess har jag inte hittat något jobb. Det har fångat mig i min extensiella livskriv i form av att jag inte vet vart jag hör hemma. Vad jag kan bidraga med. Vart jag ens kan göra någon nytta. Är så avundsjuk på alla dom som faktiskt älskar sina jobb. Eller på dom som kan gå till jobb de inte trivs på men ändå klarar av att arbeta. Jag får ångest och panik av det mesta, och att försöka hitta en ny arbetsplats har gett mig enorma samveteskval och ångestattacker. Har tillochmed bett arbetsförmedningen om hjälp, just för att det är mina psykiska sjukdomar som gör att jag finner dessa begränsningar. Så de bör hjälpa mig. Men som vanligt hamnar jag mellan alla former av stolar som finns i världen, så jag har inte hört av min handledare på snart ett halv år. Så ingenting händer där. Där av är jag fortfarande arbetslös, med min kaosartade panik inför framtiden.

Jag får heller ingen ersättning eller bidrag då jag arbetat för lite innan jag förlorade jobbet, och jag är ännu inte med i något program. Så jag har således NOLL i inkomst. Vet ni hur det är att leva med noll i inkomst?

Inte bara är det kaos för vår ekonomi, men också för självkänslan. Jag känner mig så enormt världelös som inte lyckas bidraga med något för att försörja familjen.

Med lillasyster som snart är här, har vi behov av en större bil. Den vi har just nu fungerar extremt dåligt med tre bilstolar. Så vi hade tänkt spara ihop till en större bil, de är ju tyvärr inte billiga.

Men hur mycket kan man spara när ena partnern inkommer med noll i månaden? Jo det kan jag säga dig - Det är inte mycket!

Lillasyster är snart här, men vi är inte i närheten av att kunna köpa en större bil för vår familj. På grund av mig.

Skulle vi vara riktigt drömmiga hade vi haft en liten pendalarbil med. Då jag som är den som är hemma, nu är extremt låst då bussen slutat köra här. Kan absolut ta mig med tåg till tex stan men är inte riktigt dit jag brukar åka. En stor del av min vardag är att åka till mamma, titta på htg och dricka kaffe, barnen får leka. Det ger mig en stunds ro från all ångest och hjälper mycket. Men då bussen inte går längre nu så måste antingen mamma komma och hämta oss, eller så får jag väntar tills effter fyra när Robin kommer hem från jobbet, vilket blir lite för sent för oss. Förr gick bussen dit så det var inga problem. Tog tio minuter här ifrån till henne. Men sedan november så är den nerlagd.

Likadant har jag många läkarbesök inbokade överallt, och efterssom jag inte har någon bil när Robin jobbar så får jag snällt låna mammas. Men då ingen buss går längre, så måste hon åter igen hämta mig, för att sedan låna ut bilen till mig och sedan köra hem mig. Är så enormt tacksam för att hon ställer upp i ur och skur, men det känns så dumt att hon ska behöva köra så mycket. Och dessutom, när lillayster kommer, så kommer hon iallafall inte kunna hämta oss när jag har alla barnen med mig, för då är hennes bil för liten. Så då kommer även den biten försvinna. Så vill jag ha någon form av rörelsefrihet i den frågan behöver vi ha en liten pendarbil utöver vår familjebil.

Men först och främst så ska en familjebil prioriteras. Så vår familj kan åka både tryggt och säkert. Men när det blir, det vet jag inte. För pengar har vi inte. För jag kan ingenting. Duger till igenting.

Tar ut föräldraledighet nu när det närmar sig, men som säkert många vet, lägstaersättningen på föräldrapenning är sjukt låg. Det är inte många tusenlappar man får, och då måste man ta ut 7 dagar i veckan för att ens få skapat ihop de tusenlapparna. Så alla ens föräldradagar försvinner snabbare än man önskar och vill, för en summa som ändå inte får livet att gå ihop. Life is life right?

 

Jag är så trött på att känna mig så här. Att vara så här tung i sinnet. Jag saknar mig själv. Jag saknar att känna att livet flyter på. Att ha energi. Att känna att man tillför något. Att man är något.

Jag vet att de flesta som träffar mig har svårt att tro att jag mår så dåligt som de kan läsa i vissa texter jag skriver nån gång då och då. För de träffar mig och då pratar vi om allt möjligt, skrattar, har en bra dialog. Det är inte mångas bild av en depremerad människa. De ska vara tysta, tala osamanhängande, dra sig bort, gråta, sitta i hörnet och så vidare.

Men jag har levt med psykisk ohälsa på mer än 20 år. Jag har lärt mig de sociala koderna. Jag vet hur man fungerar ute i vardagen, jag vet hur man beter sig, hur man pratar, hur man tittar, hur man lyssnar. Så ja, jag tycks fungera när ni ser mig. Men på insidan är det något helt annat. Där är tankar ni aldrig önskar höra, känslor ni inte skulle våga tro existerade, pulsar som bankar så hårt att naglarna kan trycka sig in i handflatan.

Men med mina 20 år med olika psykiska problem har jag lärt mig vara "fungerande" i vad samhället anser. Men min insida är det knappt någon som varken hör eller ser.

Inte heller ser ni hur slut jag är när jag är hemma. Hur jag ligger i sängen tomt på energi och med urladdningar så stora att ångestattacker inte kan lösas med medicin. Det är en sida som jag håller för mig själv.

Dock har jag pratat med min person på psykratrin en del kring mina tankar och känslor den senaste tiden och det har varit tungt men nyttigt. Att högt sätta ord på ens egna känslor och tankar. För att lyfta dom. Det är skrämmande men också nyttigt.

 

Jag inser nu att detta inlägget börjar bli väldigt långt, och jag vet egentligen inte riktigt vad jag ville med det. Kanske ville jag bara lyfta upp och säga att det är faktiskt okey att inte vara okey. 

Jag försöker överleva dag för dag just nu, ibland tillochmed timme för timme.

Så hoppas jag att vi snart kan välkomna lillasyster till världen och med det så tar vi bort ett hinder i min resa mot ett bättre mående. När graviditeten är avslutad kan utredningarna för anemin återupptas, och medicinerna kan ställas in bättre för att balansera upp mig igen. Och när jag mår bättre, när jag är stabilare både psykiskt och fysiskt, kanske kan jag då börja leta efter min plats? Se vart tusan jag hör hemma i arbetslivet. Kanske jag då kan hitta lösningar till vår ekonomiska problem? Kanske kan jag då hjälpa oss börja spara till en bra bil, till lillsysters rum och till aktiviter för pojkarna? Kanske allt kan bli bättre snart?

Vi får ta en dag i taget just nu. Och komma ihåg - att det är okey, att inte vara okey.